"Så mycket värre..."

Lilla älsklingen har haft feber i tio(!) dagar nu. Feber och hosta. Hosta och feber. Lungor, hjärta, blod, öron, hals, etc. var det inget fel på när vi var och kollade i fredags. Virus. ”Kom tillbaka om det inte blivit bättre till mitten på nästa vecka… eller om det blir värre”. Nog känns det värre! Värre för mig. Kan inte jobba och är sjukt trött på att skrota runt i hemmet, har huvudvärk och lider av sömnbrist och ryggont, eftersom Lilla älsklingen har sovit på mig och hostat mig i örat. I tio(!) nätter. Mycket värre. Misstänker dock att det inte var mig läkaren menade och det verkar faktiskt som dottern är något piggare idag, trots skrällhostan. Så jag får ta en kaffe till och se om jag kan bli så pass pigg att jag orkar klättra på väggarna(vilket kanske kan räknas som ”vardagsmotion”).

Tycker inte det minsta synd om Lucia! (Hon slapp en massa jox!)

Det här med Lucia är lite speciellt. Särskilt för en icke-sjungande människa som jag. Gammal är jag också så jag har hunnit med ett gäng Luciafiranden. (Ungefär så gammal att firandet börjar kännas likadant som att borsta tänderna.) Tycker det är kul att läsa om gammal folktro och ursprung vad gäller vissa av våra traditioner. Undrar dock lite över varför julgrisen skulle slaktas i samma veva som Lucia inföll. Det var ju den dagen djuren kunde prata? ”Hej, jag är en gris och vill inte bli julkorv”, hade ju en annan sagt just den dagen på året...

Här hemma är det samma sak varje år inför Lucia. Ångest! Lucia ska firas både här o där i mitt nuvarande liv. (Morgon-middag-kväll.) Den 15:e december pustar jag ut och lägger in rentvättade vita särkar på ett nytt ”kommer-aldrig-att-glömma-var-jag-lagt-till-nästa-år-ställe”. Varje år glömmer jag bort just det stället en vecka i december, men kommer ihåg alla tidigare fiffiga ställen jag lagt luciakronor och vita, oftast urvuxna lusseskjortor på. Måste då raskt åka till HM eller Lindex för att slåss med ett gäng päron om de sista (för små och skitfula) lakanen. Kidsen ska tindra 07.15. Ombytta och j-t glada med en väntande frukostkorg och så ska de sjunga inför gäspande föräldrar som redan lider av sömnbrist. Glittret tar en sisådär sju timmar att städa bort... Mysigt? Nope! Inte det minsta om man råkar vara kvällspigg, morgontrött och lastgammal!

Och varje år hoppas jag att jag åtminstone fick träffa Staffan Stolledräng som aldrig syns till…

Puh! Here we go again!

(Nämnde jag att lussebullar är torra, äckliga och skitboring att baka?)

40+40x0+1=??????????????

Hm... Het fråga på facebook these days…

Facit enligt Mamma Mu?

OK;

Om man pallar 40 äpplen och får 40 äpplen till av snälla granntanten(+) inga/aldrig (0) gånger (x) i sitt liv, blir det INGA (0) äpplen alls att göra smulpaj på… Dagen efter går man kanske till torget för att köpa ett äpple för att
man är så förbannat sugen på äpplen och vill inte riskera skörbjugg (+). Man kanske har glömt kortet/pengarna hemma, så man ber att få köpa på krita… Får man det går man glad i hågen hem igen. Gnaskandes på ETT (1) äpple.

De som kommer hem med 81 äpplen borde förhöras liiiite närmare om sitt förhållande med nämnd grönsakshandlare/fruktståndsförsäljare.

De som släpar hem 41 kan göra ett gäng smulpajer.

Och de saliga själar som kommer hem med ett äppelskrutt i näven är skyldig frukthandlaren ett par kronor:-)

Puss o EN kram + 40 :-D

"How does 40+40x0+1 = 1?? I thought it would be 81?

theres this voting thing on facebook and the question is 40+40x0+1, and like 150,000 people voted that it = 1 and only 20,000 said it = 81? the other answer is 41.. i dont get how it equals 1

• 4 weeks ago
• Report Abuse

Additional Details

I'm not from the US i'm from England"

Grattis Sis!

Har en syster som fyller år i morgon. Tänk att ha en syster. Som fyller år. Som är glad, nöjd, tillfreds och som andas. Tänk. Alla har inte det. Tänk. Har jag? Jepp. Jag har. En syster. Som fyller år i morgon, som andas och är glad, nöjd och tillfreds. Tänk vad jag har!

Har ingenting att skriva om...

Ingenting är litet eller stort.

Ingenting är både här och där.

Ingenting är ett halvätet äpple eller ett halvlevt liv.

Ingenting är att vara nu eller då.

Ingenting är ingen, någon eller några.

Ingenting är du, jag eller vi.

Ingenting... är så mycket...

Tips i sjukdomstider

Jahapp… Here we go again…

Sov!

Berocca (om naturliga vitaminer och mineraler inte hinns/orkas med att intas).

Kan inte jag så kan… KanJang

Tvätta händer i tid och otid

Vitlök, honung, ingefära…

Tvätta händerna igen.

Lek indian och säg UGH! (Istället för att skaka tass eller eskimåpussas.)

Nyttja spriten! Alcogel e fiffigt (o funkar nog lika bra som en virre.)

Tvätta händerna igenigen.

Och skratta för F-N!!! (Hjälper faktiskt nästan mot allt ont.)

Funkar inte ovanstående råd så ta på en skyddsdräkt, hosta i knävecken och andas endast ut istället för in:-)

En kossas lördagsfunderingar.

”Tid är det enda vi människor har!” Eller?

Nej, inte nu, jag har inte tid... Vi måste träffas! ... när vi får tid… Ska göra det när jag hinner och får tid… Vi tar det sen… Snart… Senare… Längre fram... Så småningom. När jag får tid så…

Vaddå, FÅ tid? Det är ju det enda vi har fått. Den dagen vi föddes. Då fick vi tid. Vad man sedan gör AV denna tid, är ju upp till varje enskild individ. Jag vill inte dö. Även om jag vet att jag måste. (Så småningom.) Vill inte känna mig stressad, även om det är precis det jag gör titt som tätt. Klurar på problemlösningar över det. Stora doser C-vitamin, kanske. Om jag är snabb och effektiv. Pratar fort. Då hinner jag ju med massor. Eller? Gick upp efter elva idag. Hade visst tid att hänga under täcket. Har skrattat idag. Det hade jag visst tid med. Har andats idag. För det hade jag tid med. Eller TOG jag mig den tiden? Nepp. Den var faktiskt min sedan födseln.

Det enda jag inte har tid med idag är att stressa… eller att dö. Det gör jag så småningom:-)

Patrik=medelålders!

Hur GÖR man grattis? Hur visar man att man bryr sig? Hur säger man att man älskar en annan person? En vän. Min vän. Här och nu. En helt vanlig vardag? Att man vill att just den personen får ”enmassalyckakarmakramarjoxvarjedag”? Hm. Kanske när de fyller år? Såklart! Tänkte göra värsta powerpointpresentationen här... Fablernas-värld-imitation- med-Ambjörn Björn-o-allt. Anno 1976. Stöpa-korv-och-stoppa-ljus-grejen… Anno 1976. Boney M, Taxi Driver… Anno 1976… Men läxor, kids och vardagen/livet tog visst lite tid av mitt liv ikväll också. Så jag är/gör bara som jag brukar; finns här, när/om det behövs. Och mimar till ”hadenäran” maniana. Borde egentligen vara bättre än ett grattiskort:-).

Önskar alla en vän som du/mig/oss! HAPPY B, för F-N, Gubbstrutt!

"Always look at the bright side of life"!

Har extremt många fördomar. Tycker och tänker på ”mitt sätt”. Gjort det så länge jag kan minnas. Har antagligen blivit indoktrinerad sedan barnsben och har svårt att se saker från en smutsigare fönsterruta än den jag är van vid att se ut igenom. Fy skjutsingen, vad småaktigt! Blir sur, bitter och inåtvänd när jag får kritik för hur jag beter mig eller för hur jag handlar. När andra inte ser helheten eller sin egen oförmåga. Bara för att jag kan. Blir galet arg på ”alla-dumma-människor” som inte förstår mig/oss exakt, här och nu. Hur jag/vi menar. … Oj vad trångsynt! Av mig, alltså.

Sen tar det några minuter att samla tankarna i min ständigt surrande skalle. Hm... Surrelurr...

Alla de som gillar, trivs och behöver mig då?

Och precis som med min barndoms Professor Baltazar, så kommer jag oftast på att jag bara är; sur, bitter och inåtvänd. Ilsken och ego. Bara för att jag kan. Eller lite lätt argsint till min läggning. Oförstående, kanske. Trots att jag är en ko. Vilket absolut inte gör det hela bättre. Fy F-N vad korkat! Hur tänker jag då? Precis som de/det jag blir rabiat på antagligen. Faktiskt jättedumt! Har råkat ut för både tandvärk, ond-bråd-död och diverse andra skitsaker, jag med. Som du. Som vi. Råkat ut för livet… Oftast gör jag som professor B, kommer på en problemlösning efter en stund. Gillar livet igen. Och blir glad, nöjd och tillfreds över människors oerhörda förmåga på vår lilla härliga planet. Är det vad vi kallar för ett ”öppet sinnelag”? Önskar er alla ett av tomten, i sådana fall!

Puss på er

Maria-Raskenstam. 1-1

Efter ngr dagar utan mobil och den bistraste årstiden på stark framfart börjar jag känna mig som en av statisterna i "Raskenstam". (På plussidan måste dock tilläggas att jag inte träffar så många Sven-Wolter-typer och att hustomtarna fortfarande är något så när välvilliga.) Det är bara att rusta torpet, stöpa ett gäng ljus och skvallra med grannkärringarna, så ska en no lyckes övervintre i år mä... Men finns det någon som tycker att det är kul att blåsa bort, gå upp när månen fortfarande lyser klart, steka köttbullar och tvätta lakan? Dagutochdagin. På riktigt? Och vad jämför man med i sådana fall? Att man dog i barnsäng när man var 21, dog av ålderdomskrämpor vid 31 och att Pågen blandade bark i brödet på Raskenstams tid? Tror inte att det var bättre förr. Är bara avundsjuk på alla slitandes fattighjon som aldrig någonsin behövde uppleva att propparna gick, bilrutorna skulle skrapas från frost eller hade långsam internetuppkoppling på jobbet. De behövde inte tömma en endaste diskmaskin under hela sin livstid för den delen heller:)

Till och med ärthjärnor fyller sin funktion.

Nejdå. Har varken haft skrivkramp eller gipsade händer här. Tänkte bara att ni skulle få en liten paus ifrån min skalle. (Gudarna ska veta att jag skulle behöva det! Det är ett ständigt surrande där inne. I skallen på mig. Som en bisvärm ungefär…)

Just nu funderar jag lite på det här med personlighet och humör. Vad gör att vissa människor ser hinder och andra möjligheter eller klurar ut problemlösningar? Vad gör att vissa hjälper, stöttar och gläds med sina medmänniskor medan andra hugger första bästa möjlighet att gnälla, snacka skit om icke-närvarande-personer och tycker synd om sig själva? Är det en gen? Är det uppfostran? Miljöpåverkan? Well, det är i alla fall väldigt dränerande att lyssna på gnällspikar. Tröttsamt. Men faktiskt kalasbra också. När jag råkar ut för hönskackel och avundsjuka, påminns jag om hur många i min närhet som inte är bittra ärthjärnor. Det är många det. Många som står ”på de godas sida”. Bra, tycker jag.

Så försöker jag lista ut hur länge sedan det gick en hel dag utan att jag skrattade eller åtminstone log. Tänker och koncentrerar mig väldigt mycket... Men, nepp. Kan inte minnas en sådan dag. Kanske aldrig haft en icke-skrattande-eller-leende-dag i hela mitt liv… Vad beror det på? En gen, uppfostran, miljöpåverkan eller något annat? Eller på alla härliga ”ickebittraärthjärnor” i min närhet kanske?

Är det du eller jag som säger ifrån?

Hej!

Hoppas ni hittat mycket kantareller o skit i höstskogen. Själv har jag fått min egen avkomma att grina. De har rensat rummen på sudd, skrivböcker och gosedjur, m.m. För det skall barnen som inte har något få... I Afrika, eller ngn annanstans. Finns ett gäng som har det svårt. O det vet mina vackra. För jag berättar om det och kanske... för att jag tar mig tid. Tid att tänka. Tid att förklara och tid att samtala. Hm. Ok. Tvingar dem att tänka. Ibland. Hänger i leksaksaffären o "köper mig fri" med jämna mellanrum jag också. Men det ena utesluter inte det andra. Nu rensar de sina rum på linjaler och "Elsa Beskow böcker". Är absolut inte världens finaste människa själv. Men mina kids ska få chansen att bli det! O jag är DJÄVLIGT STOLT!

Är en dag äldre än igår:-)

Dagen började med att jag gick upp, duschade och svepte en kaffe. Sen fick jag lägga mig igen o låtsas sova för att bli ”väckt” av ”ja-må-hon-leva”, flagga, ljus o paket. (Vi gör så här när någon fyller år i familjen.) Yngsta hade paketerat in sina och systers små miniringar, en färgglad barnväska som hon fått av mig, ett gosedjur (som hon fått av mig) och det fyra månader gamla inramade fotot från sin fotbollsgrupp. Äldsta hade ritat en ”filur” och skrivit ett kort. Av henne fick jag världens minsta örhängen som hon fick av mig för ett och ett halvt år sedan när hon tog hål i öronen på sin födelsedag och en påskkyckling. Sen kom hon hem med en ihop pysslad delfinpärlplatta från fritids. Kompade ut en och en halv timme från jobbet och rymde hem för att bara vara. Ovanligt. Inte att rymma, men att bara vara. Handlat mat, hämtat barn och bjudit grannungen på bulle och saft. Har jagat dammsugare på nätet och känt efter om jag känner mig äldre. Nope. Ingenting. Nada. Är samma knasiga, barnsliga jag, som alltid. Skönt! Ser redan fram emot att bli ”ett år äldre”! Nu hägrar middag, disk och tvätt:-)

THANK YOU FRIENDS!

Är sjukt glad över mina fina vänner. Har en bunt som bara är såååå bra! Blir glad av dem. Är inte alltid en bra vän tillbaka. Fastnar i ett ekorrhjul eller två. Blir trött, stressad eller glömsk. Hör inte av mig. Missar en födelsedag här och fräser där. Och säger alldeles för sällan hur mycket de betyder. Som de flesta av oss då. Mina vänner gör så att jag orkar med en massa ekorrhjul. Mina vänner får mig att skratta eller låter mig gråta med dem. De berättar och orkar lyssna på mig. De visar att de bryr sig och jag får lyssna och bry mig om dem. De betyder! Det är stort. Galet stort!

Morr!

Undrar hur vissa människor kan tänka outside the box och sätta sig in i andras situation, agerande och tänkande medan det finns vissa som kategoriskt bara har tunnelseende och ego-jag-tänk. Hela tiden. Hela livet. Är man född idiot eller uppfostras man till en? ”Avskyr” är ett ganska starkt laddat ord. Jag avskyr människor som inte kan tänka längre än näsan räcker(o jaja, min räcker längre än de flestas, så jag har ju tur:-))!

Finns relativt få saker som kan få mig att bli arg. Är arg. På människors oförmåga att använda sin hjärna. På vissa som bara bryr sig om sig och sitt. För ibland stöter jag på folk som verkar ha en sopstation i huvudet i stället för det som borde finnas där. Kanske kan köra lite miljötänk på dessa och återvinna dem istället? Idioterna, alltså. Deras ytteröron och hornhinnor borde ju kunna göra nytta för någon annan iaf…

Kommer aldrig att bli stur!!!

Visste nog inte hur stark kraft den där frusna ärtan hade. Den som jag åt som ett krumelurpiller. För att inte bli stor. För x antal år sedan… Men eftersom jag har bra ”kom-ihåg”, så kommer jag ihåg att jag önskade innerligt att få vara barn. Jämt. Alltid. For ever. Precis som Pippi o gänget. Tror att just den lilla ärtan funkade

”Jag lyssnar på dig för att du och jag är kompisar”, säger sexåriga granntjejen.

Finaste kidsen at work, är övertygade om att jag kan trolla och har full koll på när jag menar allvar eller skojar. Är nog oftare roligaMaria än sägatillMaria iof… Även jag hänger såklart gärna med människor jag gillar. Oavsett om de är ett, sju eller flera-än-så år yngre. De är ofta det. Mina fina hängakompisar. Jag är skitbarnslig. Skitofta. Kan bli sjukligt uttråkad av Gör-si-gör-så-tanter och Aja-baja-farbröder i min ”egen ålder”. (Inte alltid. Men lite då och då.) Kommer ihåg hur det känns att vara fem. Kommer ihåg hur det känns att vara tonåring. Kommer ihåg hur det känns att bara vara. Lyssnar både på medeltida 80-talslåtar, och det senaste som släpps på marknaden.Och så ser jag fram emot att omoget, barnsligt och våghalsigt knyta ihop några av kärringarnas lakan på hemmet för att fira mig ned ett par våningar och ge mig ut i natten på nya äventyr. Eller köra rullatorrace i korridorerna med gubbarna. Om några år, alltså. Men innan jag är där har jag en massa sandslott att bygga och en himla massa annat kul att hinna med. Är ju fortfarande fem, tolv och 22. Tack lilla ärta!

"Som du behandlar andra..."

Helvete vad jag kan må dåligt ibland.! När jag känner med andra, när jag har ont i huvudet, men framförallt när jag inte får uttrycka mig över världsordningen. Ibland funkar snicksnack med en vän, ibland hårda slag i en boxningsmatch, ibland sex eller musik, o ibland funkar ingenting... Förutom att skriva, säga, skrika, berätta, tycka... Ser o träffar folk som underminerar sina barn, sina vänner eller sig själva. Varje dag. Ser, hör, läser om onödiga olyckor och incidenter. Varje dag. Ser och hör folk gnälla om skitsaker. Varje dag. Skitsaker är ; regn, skavsår och att torktumlaren är trasig... Då blir jag jävligt arg och sur. Då morrar jag och lyssnar på musik. Då tänker jag. På dem som skiter i att fingervantar tappas bort, på dem som andas och på dem som kan ge den som behöver en kram. På dem som förstår vad som är viktigt. Egentligen. Då lyssnar jag på musik. Sen blir jag glad för alla er fina som finns och ilskan över idioterna stuvas undan. Långt in i en mörk vrå. För vi har ju faktiskt inte tid med skitsnack, fjanteri eller oärlighet. Inte här och inte nu. O absolut inte idag!

Tack!

Är kär. Igen. I livet. I er. I dem. Blir ledsen ibland o tänker att en del saker borde vara på ett annat sätt. Tänker på allt hemskt, orättvist och vidrigt som kan hända mig och er. Som händer. Mig och er. Sen tänker jag att jag har en sådan fantastiskt tur. Mm! Tur. Jag som finns. Som är. Med er. Här och nu. Då och sen. Då blir jag sjukt glad. För att ni finns. För att jag finns, samtidigt som ni. Då blir jag kär. I livet. LIVET, som är precis som en ”bal på slottet” ska vara; tråkigt, trist och… alldeles underbart! Tack för att ni delar det med mig!

Är (lite lätt) schizofren:)

Yin o Yang... Motsatser. Svart eller vitt. Upp eller ned. Gillar jag. Innanför cirkeln eller utanför... Med eller mot. På eller av. Gillar jag. Motsatserna. Lever mycket så. men låtsas att jag är mittemellan oxå ibland. Hur är man då? Som gemene man? Snäll, lyssnande, förstående? Låter bli att agera/tänka o säga vad man tror på? Som ALLA ANDRA? Hemska tanke! Tänk att bara vara ljummen när man kan växla mellan att vara kall eller varm... Varför? Verkar dumt på något sätt. Bästaste är att man kan vara bådeochpåsammagång! Kanske är jag "hård utanpå o mjuk inuti"... Gillar inte riktigt helt åenasidanåandrasidantänk. Är däremot glad eller ledsen. Generös eller snål. Men inbillar mig att jag kan se/vara båda sidor samtidigt. Är antingen-eller, ibland, allt som oftast. O grått är inte min favoritfärg idag heller. Har ev en lätt släng av en allvarlig diagnos. Fast nu, nu är jag bara av och släckalampantrött. Annat blir det maniana igen:)

Är ovän med en riktig gubbe!

Älskar åskoväder med blixtar och kraftigt skyfall. Älskar mjuka snöflingor som gör världen vit och tyst. Älskar att det kan bli så hett så att man kan se och nästan ta på värmen. Älskar att dansa i ett sommarregn. Älskar den gröna nyansen som bara finns på björkar som håller på att slå ut. Det jag inte är lika förtjust i är strömavbrott, pollen, att behöva bylsa på mig en massa kläder eller sandiga galonkläder och leriga tassar. Är dock van och lever i ett land med årstider av egen fri vilja. So far–so good… Inget att gnälla över. Men när det blåser händer det något i mig. Då förbannar jag ”vädrets makter”. Då svär jag. Då blir mina ögon svarta. Då blir jag riktigt ilsken. Ju mer det blåser desto surare blir jag. Finns inget i världen som kan ändra eller påverka mitt sinnestillstånd lika mycket som när ”Gubben Väder” bestämmer sig för att det ska storma en stund. Ja, det blåser just nu och jag går runt och skrämmer omgivningen med mina svarta ögon. Any day now, ska jag ta upp kampen mot gubbstrutten och bli en tornadojägare eller så! Men för stunden nöjer jag mig med att stänga in mig och slamra med middagskastrullerna.

Fingerskruvar och stegling i all ära...

…jag har blivit torterad idag. Igen. Har sagt det förut och säger det igen; jag föder hellre barn än röntgar tänderna. (Föder alltså, inte skaffar flera:-)) Det gör ju så sjukt ont! Har absolut ingen tandläkarskräck. Tycker tvärtom att det är trevligt att gå och snicksnacka med Ulf och hans snälla sköterska en gång om året. Få lite egentid och gå därifrån med nypolerade, vita gaddar. Men att behöva bita ihop om den där förbannade röntgenplåten är inte kul. Fyra gånger. Vid varje besök. En gång om året. Aj! Det är mindre kul. Får tårar i ögonen och spänner hela kroppen. Knyter händerna så att jag får kramp. Verkar som om min höga smärttröskel inte fungerar helt hundra i gommen. Det är min svaga punkt. Min akilleshäl. Skulle ge den som uppfinner ett smärtfritt sätt att röntga tänder på, en stor puss på munnen. Eller två. Eller något fint, kanske. Ska man tortera mig, så ska man röntga mina tänder.

Darwin är en av mina gudar

Undrar hur det kommer sig att jag kan och vet så mycket? Undrar varför jag är stark? För att jag kan göra flera armhävningar än vilken Hollywood hunk som helst och fixa världsproblem här...? Nä. För att jag är en "duktig flicka"? Nä. För att jag ser vad som behöver göras och gör det? För att jag bestämt mig? Kanske. I kroppen och i skallen... För att jag är stark? Är jag stark? Genetiskt? Mm. Antagligen. Good for me. Darwins teorilära; de starka överlever... För att jag vill. För att jag valt den sidan. För att jag har bestämt mig. Jag tar hand om och bryr mig om de svaga också. Har fadderbarn i Tibet. Utrotade lejon i Afrika. Pratar och köper äpplen till uteliggarna. Bryr mig om de utsatta. Köper Situation Stockholm. Ger pengar till de som drabbats av naturkatastrofer och till cancerfonder. Peppar och kramar, här och där. Lyssnar och förstår. Titt som tätt och när/där det behövs. Finns här. Till hands. Blir själv ofta imponerad av de som bryr sig om andra och de som gör en skillnad för dem. För de svaga. Tror lika fullt o fast på Darwin. Är stark här. Good for me. Synd om de svaga ochpåfelställenfödda som inte haft samma tur då. Men sluta gnälla, alla ni som inte är det! Att tro att man har det så j-a svårt och bara se allt från sitt miniperspektiv, är ju helt galet! Finns alltid de som har det så mycket jävligare och kan ändå. Så är det ju för alla. Starka som svaga. Fattiga och rika. Vi starka finns här för er svaga, men starka drabbas såklart av sådant svaga råkar ut för. Vi är också föddapåfelställen och råkar ut. Bara det att vi orkar. För att vi har bestämt oss. För att vi vill. För att vi hellre ser bjälken i vårt eget öga, än stickan i andras... Säg då hellre tack istället för att sparka på oss! I alla fall när vi kramar er...

Skriver inte idag

Haha! :-D

Vad göra alla svaga titelbögar hela dagarna?

Det är skillnad på att fortbilda sig för att få en högre lön, en titel och en bättre status och att "bara" förvärva kunskaper, erfarenheter och insikter. Skillnad på att "bocka av" gentemot att lära sig och "endast" omsätta det man faktiskt kan i praktiken. Tyvärr ligger denna skillnad ofta i några tryckta bokstäver och siffror. (Och i lönekuvertet.) Det gör mig irriterad! I den bästa av världar är ju de tu förenliga, men att tro att folk per automatik kan, vet och är bättre för att de har en massa mer högskolepoäng än någon annan, är idioti. Det finns fler än 3785 aspekter av kunnande och kunskapsförmedlande, förstående och vetande. "Flitigt läsa gör dig klok, därför läs varenda bok", heter det. Det här med människans hjärnor då? Vissa av oss läser och läser och läser. Vissa tar till sig och omvandlar det lästa till något användbart. Vissa bockar bara av och glömmer bort. Vissa andra gör både och, medan vissa bara kan, vet och gör rätt i alla fall. Vem är egentligen klokast då? Hur kommer det sig att så många stackare gömmer sig bakom sina "jaghardetsvartpåvittpapper" och ändå gör knasigt? Hur kan de som inte har 8000000 poäng på universitet och som ändå är bäst, tro eller vilja fås att tro att de är sämre/mindre kunnande och vetande? Blir irriterad. Jag har massa poäng. Svart på vitt. Men det som gör mig bra är framförallt min förmåga att ta till mig, erfarenhet, nyfikenhet, intresse och mitt engagemang. Blir dock galet irriterad åt dem som inte tror eller känner att man är tokbra utan poäng. Att man kan. På de som försöks tryckas ned. Den person som opererar mig nästa gång eller lär mina barn något och som bara har poäng svart på vitt, får gärna bytas ut mot en person som i alla fall kan, vet och bryr sig! Missförstå mig rätt här. Jag tycker att högre studier är bra och nödvändigt i vårt samhälle, men att tro sig veta och kunna förmer än sin nästa "bara för att man har det svartpåvitt" borde rendera i otaliga poängavdrag!

Funderar på hur jag ska dö

Idag har jag en uppsvullen högerhand. Varför? Tja. Det beror bara på att jag fick tre getingstick i ringfingret igår. Det kan ju hända vem som helst. Kan alltså... Teoretiskt sett. Mig händer det. Precis som jag bryter armen för att jag faller på den enda stenen som finns på just den ängen. Precis som jag sitter i skräddarställning, benet somnar, och att jag stukar foten när jag ställer mig upp. Precis som att jag bryter det minsta benet i handen när jag pausar en stund i skidbacken (på en isfläck) och halkar lite. Precis som jag svimmar när jag blir arg i femårsåldern, innan ordet "affektkramper", får en självklar plats i läkarböckerna. Precis som att jag bråkar med bror i tonåren och får en, av mig igensmälld, dörr i ansiktet och har ett intryckt pannben sedan dess. Precis som att den tyngsta hästen på ridlägret trampar min barfota tå trasig. Precis som att jag testar pappas sollampa från femtiotalet lite för länge med en mindre vacker tomatfärg som resultat. Kan hända vem som helst.Teoretiskt sätt. Precis som att få "Pittoriasis rosis" (hudutslag på bröst och hals som inte tillhör det vanligaste åkommorna). Är så van vid att ha lite ont här och var att jag sällan reflekterar över det. Läker ju lika ofta som jag drabbas. Samlar på erfarenheter. Men det kommer bli sjukt spännande att se vad som orsakar mitt framtida dödsfall. Och jag kommer bli mäkta besviken om det inte blir på ett "Mariasätt". Tänk vad trist att somna in senildement på ett hem vid hög ålder. Säkert ganska behagligt och teoretiskt möjligt. Men fy, vad trist!

Spindlar eller påfåglar göre sig icke besvär!

Mm! Funderar på tatueringar. Är så snyggt på vissa. Mindre snyggt på andra. Eller coolt i alla fall. På några. Vad, var och varför spelar ju in här. När jag var 18 ville jag ha en spindel på rumpan. Idag? Glad att jag inte skaffade det då. Har ju aldrig gillat spindlar ens... Idag? Funderar fortfarande. På tatueringar. Gillar personligt. Ngt som betyder något. För den som är märkt. Modigt är det. Att märka sig. Totemdjur. Skrivstil. Datum. Symboler. Snyggt. Vill också vara modig men gillar även oskrivna blad. Kan skrivas vad som helst på dem. Eller ritas. På de icke märkta. Ska jag ha en? Märkas? Vad väljer jag då? En delfin? Ett ordspråk? Ett viktigt datum? Eller ska jag bara fortsätta att vara modig genom att inte låta mig märkas?

Idag vägrade jag hämta hem min magsjuka dotter från skolan

Igår fick Vilda Tilda för sig att hon var magsjuk. Jepp. Fick för sig. Hon låste in sig på toaletten och "kräktes". Sen var hon pigg och solig... Någon timme senare kom hon på att om man är magsjuk ska det gärna kräkas lite då och då. Det blir lättare att få sin omgivning att pyssla om en och få ett par extra mysdagar hemma med mamma om man kräks ofta. Nu är det ju så att jag vill påstå att jag känner mina små fågelungar ganska väl. Så när det ska kräkas på nytt, är jag snabbt framme för att kontrollera sanningshalten i yngstas påstådda sjukdom. Svårt är det att hålla sig för skratt när man hör en liten kräkas på låtsas. Och eftersom toalettstolen var lika nyskurad före påstådda kräkning som efter, utan att ha spolats, blev mor i huset inte så alarmerad. På förmiddagen idag får jag ett samtal från nya fröken. Hon undrar hur just jag av alla föräldrar kommer på tanken att lämna ett magsjukt barn till skolan innan det gått 48 timmar. Vilda Tilda har, även för fina fröken, berättat att hon varit uppe hela natten och kräkts... Jag sover extremt lätt och hör extremt bra. Och i natt sov Skruttan väldigt gott. Brevid mig. Till hälften på mig. Hela natten. Utan att kräkas. Vi pratade en stund, fröken och jag. Sen fortsatte jag att jobba.

Man ångrar bara det man inte gjort

Lilla jag, är som sagt, en sådan som älskar att skriva listor på det som ska göras/uträttas eller kommas ihåg. Har nog alltid haft den böjelsen. Kommer i och för sig oftast ihåg allt utan att skriva upp det. Det är nog mera terapi i mitt fall. Listskrivandet. Kan skriva listor på det jag ska skriva på listor. Handla mat listor... Göra på jobbet listor... Vad ungarna ska göra i veckan som kommer listor... Etc... Hinner jag inte skriva något vettigt åt eftervärlden, så kan jag alltid skriva en att-göra-lista. Skriva är kul. För mig nödvändigt. Mina listor är ofta långa och skrivs gärna om eller fylls på. Just nu är jag inne på en ny variant av lista. Inte "köpaköttbullarlista" eller "packamedbadkläderåtäldstapåtisdaglista". Skriver en lista på saker jag ska göra och lära mig innan jag dör. Den är lång! Skitlång! Och nej, jag har inte åldersnoja, känner att döden hasar mig i hälarna eller är stressad. Snarare är jag väldigt pigg, frisk och sund. Vill bara hinna vara med och lära mig nytt. Varje dag. Ofta. Om allt ifrån hur man ser om det är en gran- eller tallstubbe man har framför sig till att lära mig fäktas. Vill veta mer, lära mig mer. Uppleva mer. Kommer fortsätta att skriva mina handlamat-listor. (De funkar finfint i mataffären.) Men framförallt kommer jag se till att checka av på min senaste lista. Min se- uppleva- läramiglista.

Sådan katt, sådan matte.

Mina katter är sjukt sociala. Och sjukt nyfikna. De är kompis med öns taxichaufförer, sopbilskillarna och vår brevbärare. Med flera... Slinker in här o där i närområdet. När det passar dem. Så sociala och nyfikna att de hälsar på hos grannarna lite då o då. Blir inlåsta ibland. Blir bjudna på ngt att smaska på ibland. Så sociala o nyfikna att de hoppar in i grannens öppna bil, hårar ned och lägger sig tillrätta i passagerarsäte och baksäte efter att de har satt på bilens varningsblinkers. (Big give-away!) Smittar det? Att vara social? Att vara nyfiken? Att håra? Att trycka på kul knappar? Antagligen är det så. Sådan matte/husse - sådan hund, heter det ju... Funkar nog på mig o mina små ulltussar i alla fall. Jag är kompis med öns taxichaufförer, sopbilskillarna och brevis. Med flera... Är ganska nyfiken av mig. Och jag hoppar gärna in i en bil som kan ta mig till nästa äventyr:)

Hur i helvete tänkte ni nu?

Är rabiatarg! Rosenrasande arg! Galet ilsken! Fly förbannad! Slå-på-något-arg!

På en massa människor som jag känner, är bekant med, träffar/ser ofta.

De massa människorna som gör mig upprörd är föräldrar till största delen.

Föräldrar som lämnar/hämtar sina barn på morgnar och eftermiddagar, eller som bara kör förbi en skola eller förskola i allt för hög hastighet eller på fel ställe. Föräldrar som köper en moppe till sin son eller dotter och inte lyckats uppfostra dem till att förstå trafikvett.

Ön där jag bor kallas för "Hälsans Ö". Vilket jävla skitsnack! Det är inte hälsosamt att 95-99 procent av fortkörarna som poliser bötfäller utanför skolor och förskolor är föräldrar. Det är inte hälsosamt att barn råkar ut för trafikolyckor. Det är inte hälsosamt att man har så tokbråttom att man inte ens kan använda sin hjärna. Det är inte hälsosamt att ge bort moppar till barn som inte förstår sig på hur man beter sig ute på vägarna.

"Jag kan inte förstå att välutbildade Lidingöbor inte begriper sambandet mellan mycket trafik, stress och alla olyckstillbud vid skolor som de själva orsakar", säger C-G Wrangel, chef för trafikpolisen i Stockholms city till öns lokaltidning.

Jag kan bara hålla med. HUR I HELVETE TÄNKS DET?

Ser så ofta själv hur det felparkeras, körs för fort och på helt otillåtna ställen i närheten av öns skolor och förskolor. Av föräldrar och av mopedburna barn till föräldrar. Och varje gång blir jag lika rabiatarg. Är bara så förbannat onödigt, idiotiskt och sjukt dumt!

Tycker att alla dessa människor som jag är ilsken på ska sätta sig bakom ratten och köra utför ett högt stup. Eller in i något galet hårt. Alternativt be någon bussig granne köra över dem.

Så det så!

"Såsom på jorden så och i himlen"

Börjar misstänka att det finns ett liv efter döden. Börjar misstänka att det finns änglar. "...

Är nästan säker... faktiskt...

Min efter döden-/änglatro grundar sig i att jag inte sätter eld på köket varje dag. Tack Farmor!

På att jag har underbara barn. Tack Neandertalaren!

Min tro grundar sig på att jag alltid hittar dit jag ska. (I alla fall så småningom.) Tack Farfar!

Min tro grundar sig på att jag får komma nära skogens ekorrar, rävar och hänga lite. Tack Morfar!

Min tro grundar sig på att jag vet att allt växer, oavsett, alltid. Tack Mormor! (Även maskrosorna hos mig då.)

Fast framförallt tror jag egentligen på; här och nu.

TACK mamma och pappa!

"You made it happen!"

Herre, giv mig... natt!

Idag är en "jagvillbarasovadag". Är ruskigt trött och letar runt här hemma efter något som kan hålla ögonen öppna ett tag till. Tändstickor har jag men det gör antagligen ganska ont. Orkar inte gå ned till garaget för att hämta eltejpen och karlsons klister är lite för effektivt. Kanske kan riva ner några viktiga lappar med telefonnummer och testa med häftmassan de är uppsatta med.

Jag började nästan grina i morse när det var gåuppdags. Nu är klockan fortfarande eftermiddag och det ska vikas tvätt, läxläsas och middagsfixas, m.m. Bara att sätta igång, så blir det förhoppningsvis natt det här dygnet också.

Ska bara googla på hur tse-tse flugor kan ta sig till Sverige och hitta just mig, för det kan inte finnas någon annan anledningen än att ha blivit biten av en sån liten rackare om man är så här trött. Jag har ju inte gjort något särskilt. Jag har ju bara levt.

Karatekid kan!

Dotter kommer hem och säger;

-"Jag VILL gå på karate!"

-"Eh, ok, varför då?"

-"Min kompis X gör det!"

Ok, visst, såklart att Stora Fina kan få gå på karate. Vi kollar upp; när, hur, var, etc.

Prova-på-karate. Bodals skola. 16.30.

Stressar hem efter jobb, förbi handlamatenstället, röjer eftermorgonkaoset, hämtar små råttor, tvättar, etc. o... off we go.

Kompis X kan inte komma denna tisdag.

Storanästantonårskillarmedfärggladarepruntmagen kommer denna tisdag.

Stora Fina blir mindre och mindre intresserad av karate ju fler boxershortes hon ser i omklädningsrummet.

Själv hälsar jag glatt på barn och päron som droppar in.

Hälsar på instruktören.

Stora Fina VILL INTE. Inte idag.

Säger "kanske en annan gång" till instruktören.

Åker hem med ett barn som kan.

Ett barn som kan säga; "Jag VILL."

Ett barn som kan säga; "Jag VILL INTE."

Äpplet faller inte långt från trädet/klätterställningen.

Nu har Vilda Tilda gått i skolan en vecka. Hon tycker det är tokskoj. Det är ju bra. Att leka akrobat i klätterställningen på gården tycker hon också är tokskoj. Det kanske är mindre bra. Första skoldagen fick hon en stor bula och ett ilsket blåmärke i pannan. Klätterställningen. Igår hade hon gjort illa handleden. Klätterställningen. Idag hämtades hon hem med ett stort skrapsår och ett jätteplåster på hakan. Klätterställningen. Börjar misstänka att hennes genetiska band till mor sin är starkare än människans förmåga att lära sig av sina misstag. Och att vissa gamla ordspråk håller även i modern tid.

Jag vill vara en fyrbäbbla

Önskar ibland att jag var en bläckfisk. Tänk att ha åtta armar! Å andra sidan är det väl det enda som är avundsvärt med bläckfiskar. De är ganska trista, slemmiga och blir friterade. (Fast spruta bläck skulle kanske vara bra att kunna om man ville gömma sig för någon.) Nej, då är det bättre att vara en "fyrbäbbla". Det är en påhittad figur som dyker upp i Sven Nordqvists bok; "Minus i stora världen". Fyrbäbblor har fyra armar, fyra ben och fyra huvuden. Oj, vad praktiskt! I många sammanhang. Man skulle framförallt hinna med massor på nolltid. Enda nackdelen med det vore ju att det skulle bli väldigt dyrt att gå till tandläkaren och frisören. Annars skulle jag gärna vara en katt. Då har man inte så mycket som måste göras och inget behov av att vara effektiv.

Har man begåvats med smilgropar så ska de användas!

Jaha. Vad ska jag skriva nu då? Sitter ju här med min lilla skalle som både känns tom och full. På samma gång. Like always. Inget alls, kanske. Gud, va trist! Något fint o medvetet, kanske. Gud, va trist! Fast ni får ju vara glada för att jag inte sjunger iaf:) Kanske bara kan trycka lite på tangentbordet o få till ngt läsbart... Typ; sdgjhhjöfgdflkj-l... Nähä. Nä. Ok. Gud va trist!

Hm... Ok. Kollade på "Ballar av stål" på femmans playkanal igår. Kände igen mig. Igenkänningskomik är kul. Fast nu är det ju så att de tävlande planerar sina filmade bidrag med ett team. Ska bli arvodeutbetalning, underhållningstv och reklamintäkter i slutändan. Det planeras och publik till programmet raggas. Kul var det iaf. Tycker jag. Tycker andra. Bara det att jag känner igen mig i "Fri-fräsaren", i "Måndagsexemplaret" och i "Bokstavsbarnet". Typ varje dag. Utan att jag tävlar, alltså. Är visst sådan. Utan produktionsteam, arvode och reklamintäkter att tänka på. Inte drabbad då, utan som en av de tävlande. Känner igen mig. Kan visst inte ens gå en endaste liten gråmulen vardag utan att jag gör något tokigt eller roligt för andra att skratta åt. Eller med. För jag, jag skrattar oftast åt mig själv. Varje dag. Och att skratta är både sjukt mycket billigare och bättre än att ta o smörja in sig med antirynk-krämer och ansiktsmasker. O galet mycket roligare också!

Jag drömmer, alltså finns jag (inte)

Det här med att sova o drömma... Det är ju faktiskt ganska häftigt att man finns fysiskt på en plats men är på en annan samtidigt... När jag har hög feber drömmer jag samma dröm. Om och om igen. Feberdrömmen. Min kropp slutar att fungera. Ben och armar blir tunga. Mina fingrar svullnar upp. Jag kan inte röra mig. Som om någon sitter på mig, som om jag vore levande begravd, som om jag inte fanns. Och det gör jag ju inte. Inte när jag drömmer. Då finns jag ju inte. Inte här. Inte nu. (Har i och för sig inte haft den drömmen på länge nu. Är feberfri allt som oftast. Saknar den lite. Men jag kommer ihåg den, eftersom vi känt varandra sedan jag var liten.)

Jag drömmer, som alla, mycket och OM mycket. Drömmer om jobb, sex och matlagning, sådant som hänt, sådant jag vill ska hända. I en enda salig blandning. Jag sitter på månen och äter en rostmacka, skriver brev, säger något elakt till någon jag tycker om, dammsuger en matta... När jag drömmer gör jag det. Och jag kan inte bestämma temat. Mitt undermedvetna ger sig till känna. Hjärnan bearbetar dagens intryck. Kroppen ropar på hjälp. Oavsett vad, så drömmer jag. Vare sig jag kommer ihåg drömmen eller inte. Jag är ju inte här. Inte nu. Är någon annanstans... Det får mig att undra om insekter och spindlar drömmer. Hästar, hundar och katter- ja. Men skogsduvor och myror? Var är de när de sover? På månen och äter en rostis med mig kanske?

Friends

Är så sjukt glad över mina vänner! Gamla, nya o alltid-där-vännerna. Ringa-gråta-vännerna. Ta-hand-om-vännerna. Oldie-vännerna. Let´s go crazy-vännerna. Gemensamt-vännerna. Bara-ha-kul-vännerna. Ibland-vännerna. Softa-vännerna. Förut-vännerna. Ses-för-sällan/ses snart-vännerna. Just-nu-vännerna... And so on...

Men då och då träffar jag någon som bara är så bra. Som inte hamnar, per automatik, i ngn av ovanstående kategorier. Som är gå-över-gränsen-för/döda någon-åt-dig-vän. Inte ofta, men då och då...

Det få mig att undra varför jag så ihärdigt hävdar att jag är en obotlig misantrop....

En ledsen bil gör mig glad

Jaha. Så var bilen ur funktion. Igen. Den här gången har jag faktiskt inte kört på något. För det händer ju faktiskt lite då och då. Att jag kör på. Något. Hm. Eller, ganska frekvent. Ok, titt som tätt. Jag tjongar till en lyktstolpe här, en refug där. Alternativt backar på en betongpelare eller en annan bil på någon parkering.

Levande varelser verkar inte ha något att frukta, men vägskyltar och dylikt har desto mer att oroa sig för när jag kommer susande.

Nu står i alla fall fordonet på garageuppfarten och ser ledset ut. Höger bakdäck skulle verkligen behöva mun-mot-mun metoden. Är luftlöst. Obrukbart. Trasigt. Igen...

Precis så drabbas även kaffekoppar, glasrutor, datorer, skidor, mobiltelefoner, kläder och en hel massa andra prylar/saker/ting i min närhet. Då och då, frekvent, titt som tätt...

Har erfarenhet av en miljard av mig pajade grejer.

Men det är just vad det är. Prylar/saker/ting.

Jag har inte förmågan att bli ledsen/irriterad/arg eller upprörd över att saker går sönder. Eller, jo, jag kanske svär en sisådär sju gånger först. Kanske.

Ting kan lagas eller ersättas. Annars levas utan.

Varje gång (titt som tätt, alltså) som jag haft sönder något, tänker jag på det jag INTE har sönder. På det som inte behöver mun-mot-mun metoden, ersättas eller levas utan. På det som inte är trasigt...

Tänker att jag har det så j-a bra. Jag, som har familj, vänner och hälsa.

Då gör en liten punktering eller en trasig skål, då och då eller titt som tätt, inte ett endaste smack!

Även solen har sina fläckar:-)

Jepp! Även den minst sjukdomsbenägna människan på jordklotet är allergisk.

Jag kan räkna dagarna jag sjukskrivit mig ifrån arbetsplatserna/studierna genom åren på ena handens fingrar. Eventuellt med hjälp av en tumme på den andra handens. Eventuellt.

Är dock galet allergisk mot ett fåtal saker. Tokfnatt-allergisk. Klia-i-hårbotten-allergisk. Svimmar-snart-allergisk. Rosenrasande-allergisk. Må-illa-allergisk.

Såklart jag har ont i huvudet eller i ryggen, en stukad fot här, en opererad tumme där, en spik i foten, är stressad, eller bara mår allmänt skit, jag med ibland. Såklart. Men inte så att jag lägger mig i en säng och tycker synd om mig själv och vrålar efter hönsbuljong och våtvarma omslag. Inte så att jag inte gör det som jag sagt/tänkt att jag ska göra. Funkar inte för mig. Har aldrig funkat för mig. Börjar bara städa, göra armhävningar eller något annat befängt efter en timme eller två de gånger jag försökt. Funkar inte.

Men allergisk det är jag.

Allergisk så att det stänker om det.

Mot blodpudding, mot att ha mössa på mig och mot dumma människor.

Utsätts jag för något av ovanstående vill jag sätta mig i en mörk garderob och suga på tummen.

Men det gör jag inte.

Jag blir hungrig, fryser eller svär över världens ondska och över imbecilla varelser.

Det gör jag. Och allergisk... det ÄR jag.

Back to work

Så var första dagen efter semestern på jobbet avklarad. Eller ja, avklarad och avklarad.

Har haft en tokbra dag.

Jag har hunnit med allt ifrån möte med chef och kollegor till pedagogiskt arbete till städ/disk till viktigt prat med föräldrar till att torka små rumpor efter nummer två också.

Så är det alltid på mitt arbete. Varje dag.

Min arbetsplats är nästan alltid rörig, ostädad och lätt kaotisk. Arbetskamraterna är ofta sjuka, trötta eller allmänt förvirrade. Barnen bråkar, smiter undan städning, nyser över min lunchtallrik och kissar på sig.

Så är det alltid på mitt arbete. Varje dag.

Första dagen efter semestern har varit fylld av en oräknelig mängd kramar, skratt, snicksnack om stort som smått och känslan av att vara behövd.

Så är det alltid på mitt arbete. Varje dag.

Det är inte målet som är det viktiga...

Ibland känns hemmet som en enda stor genomfartsled för små huliganer som är mitt i livet.

Kidsen och deras vänner (är ett gäng) susar in genom dörren. De slänger skor, kläder och annat för-stunden-inte-nödvändigt på hallgolvet. Springer in i köket och hugger en bulle, ett glas juice, en frukt eller något annat ät- och kladdbart. När detta ska intagas görs det gärna framför en nyputsad spegel eller ett nydammsuget golv. I grupp. Med "moves" (det skvalpas och smulas extra bra då). Toaletten skall besökas emellanåt. Ibland spolas det. Ibland spolas det inte.

Snart susas det ut genom dörren igen om vädret (egentligen humöret) tillåter.

Annars uppför trappan. Katter klappas så att pälsar flyttas från små lurviga kroppar till något de kan få bättre fäste på (en mörkbrun soffa passar ofta extra bra för just det ändamålet).

TV´n slås på vare sig det ska tittas eller inte, diverse lådor töms på sitt innehåll (man hittar ju inget annars) och kläder slängs på lämpliga möbler då de byts ut mot nya och rena. Det kanske ska badas ute eller duschas inne. Musik ska spelas. Gärna högt. Papper och pennor behövs ofta. Emellanåt ett nagellack som flyter ut i badrummet i en färgglad liten pöl. Man ska såklart hinna med att retas, skratta, bråka och kramas också.

Och jag?

Jag plockar, städar, förmanar, plåstrar om, tjatar och lagar mat...

... och gör ganska-precis likadant:-)

Carpe Diem

Måste erkänna att efter snart sju veckors semester har jag blivit en fena på att skjuta upp saker till morgondagen (eller helst en ännu mer avlägsen dag än nästkommande).

Kan vara sjukt effektiv och göra en sisådär 379 saker samtidigt i vanliga fall, men nu har jag tydligen helt tappat den förmågan. Jag intalar mig själv att även jag behöver sitta under en korkek och lukta på blommorna ibland.

Idag har jag låtit bli att göra en himla massa jox som står på min attgöralista... som många andra dagar den senaste tiden.

Snart nog lär jag springa i mitt trimmade ekorrhjul igen.

Men inte idag.

Idag gör jag bara en "vettig" sak.

Idag skriver jag en ny attgöralista.

På den står det Carpe Diem överst!

Bättre sent än aldrig...

Idag är det en STOR dag. Jag har tagit mitt första stapplande steg in i bloggvärlden. Har länge tänkt skaffa en egen blogg för att få skriva av mig om sådant jag tycker är viktigt, mindre viktigt och oviktigt. Jag är ju sådan. Tyckande alltså. Och eftersom jag ofta säger vad jag tycker och tänker i tid och otid, så borde jag kunna skriva det också. Det är ju inte alltid man har någon tillhands som orkar lyssna:). Så... here it comes!