Har man begåvats med smilgropar så ska de användas!

Jaha. Vad ska jag skriva nu då? Sitter ju här med min lilla skalle som både känns tom och full. På samma gång. Like always. Inget alls, kanske. Gud, va trist! Något fint o medvetet, kanske. Gud, va trist! Fast ni får ju vara glada för att jag inte sjunger iaf:) Kanske bara kan trycka lite på tangentbordet o få till ngt läsbart... Typ; sdgjhhjöfgdflkj-l... Nähä. Nä. Ok. Gud va trist!

Hm... Ok. Kollade på "Ballar av stål" på femmans playkanal igår. Kände igen mig. Igenkänningskomik är kul. Fast nu är det ju så att de tävlande planerar sina filmade bidrag med ett team. Ska bli arvodeutbetalning, underhållningstv och reklamintäkter i slutändan. Det planeras och publik till programmet raggas. Kul var det iaf. Tycker jag. Tycker andra. Bara det att jag känner igen mig i "Fri-fräsaren", i "Måndagsexemplaret" och i "Bokstavsbarnet". Typ varje dag. Utan att jag tävlar, alltså. Är visst sådan. Utan produktionsteam, arvode och reklamintäkter att tänka på. Inte drabbad då, utan som en av de tävlande. Känner igen mig. Kan visst inte ens gå en endaste liten gråmulen vardag utan att jag gör något tokigt eller roligt för andra att skratta åt. Eller med. För jag, jag skrattar oftast åt mig själv. Varje dag. Och att skratta är både sjukt mycket billigare och bättre än att ta o smörja in sig med antirynk-krämer och ansiktsmasker. O galet mycket roligare också!