Det här med Lucia är lite speciellt. Särskilt för en icke-sjungande människa som jag. Gammal är jag också så jag har hunnit med ett gäng Luciafiranden. (Ungefär så gammal att firandet börjar kännas likadant som att borsta tänderna.) Tycker det är kul att läsa om gammal folktro och ursprung vad gäller vissa av våra traditioner. Undrar dock lite över varför julgrisen skulle slaktas i samma veva som Lucia inföll. Det var ju den dagen djuren kunde prata? ”Hej, jag är en gris och vill inte bli julkorv”, hade ju en annan sagt just den dagen på året...
Här hemma är det samma sak varje år inför Lucia. Ångest! Lucia ska firas både här o där i mitt nuvarande liv. (Morgon-middag-kväll.) Den 15:e december pustar jag ut och lägger in rentvättade vita särkar på ett nytt ”kommer-aldrig-att-glömma-var-jag-lagt-till-nästa-år-ställe”. Varje år glömmer jag bort just det stället en vecka i december, men kommer ihåg alla tidigare fiffiga ställen jag lagt luciakronor och vita, oftast urvuxna lusseskjortor på. Måste då raskt åka till HM eller Lindex för att slåss med ett gäng päron om de sista (för små och skitfula) lakanen. Kidsen ska tindra 07.15. Ombytta och j-t glada med en väntande frukostkorg och så ska de sjunga inför gäspande föräldrar som redan lider av sömnbrist. Glittret tar en sisådär sju timmar att städa bort... Mysigt? Nope! Inte det minsta om man råkar vara kvällspigg, morgontrött och lastgammal!
Puh! Here we go again!
(Nämnde jag att lussebullar är torra, äckliga och skitboring att baka?)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar