Nejdå. Har varken haft skrivkramp eller gipsade händer här. Tänkte bara att ni skulle få en liten paus ifrån min skalle. (Gudarna ska veta att jag skulle behöva det! Det är ett ständigt surrande där inne. I skallen på mig. Som en bisvärm ungefär…)
Just nu funderar jag lite på det här med personlighet och humör. Vad gör att vissa människor ser hinder och andra möjligheter eller klurar ut problemlösningar? Vad gör att vissa hjälper, stöttar och gläds med sina medmänniskor medan andra hugger första bästa möjlighet att gnälla, snacka skit om icke-närvarande-personer och tycker synd om sig själva? Är det en gen? Är det uppfostran? Miljöpåverkan? Well, det är i alla fall väldigt dränerande att lyssna på gnällspikar. Tröttsamt. Men faktiskt kalasbra också. När jag råkar ut för hönskackel och avundsjuka, påminns jag om hur många i min närhet som inte är bittra ärthjärnor. Det är många det. Många som står ”på de godas sida”. Bra, tycker jag.
Så försöker jag lista ut hur länge sedan det gick en hel dag utan att jag skrattade eller åtminstone log. Tänker och koncentrerar mig väldigt mycket... Men, nepp. Kan inte minnas en sådan dag. Kanske aldrig haft en icke-skrattande-eller-leende-dag i hela mitt liv… Vad beror det på? En gen, uppfostran, miljöpåverkan eller något annat? Eller på alla härliga ”ickebittraärthjärnor” i min närhet kanske?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar