Jag drömmer, alltså finns jag (inte)

Det här med att sova o drömma... Det är ju faktiskt ganska häftigt att man finns fysiskt på en plats men är på en annan samtidigt... När jag har hög feber drömmer jag samma dröm. Om och om igen. Feberdrömmen. Min kropp slutar att fungera. Ben och armar blir tunga. Mina fingrar svullnar upp. Jag kan inte röra mig. Som om någon sitter på mig, som om jag vore levande begravd, som om jag inte fanns. Och det gör jag ju inte. Inte när jag drömmer. Då finns jag ju inte. Inte här. Inte nu. (Har i och för sig inte haft den drömmen på länge nu. Är feberfri allt som oftast. Saknar den lite. Men jag kommer ihåg den, eftersom vi känt varandra sedan jag var liten.)

Jag drömmer, som alla, mycket och OM mycket. Drömmer om jobb, sex och matlagning, sådant som hänt, sådant jag vill ska hända. I en enda salig blandning. Jag sitter på månen och äter en rostmacka, skriver brev, säger något elakt till någon jag tycker om, dammsuger en matta... När jag drömmer gör jag det. Och jag kan inte bestämma temat. Mitt undermedvetna ger sig till känna. Hjärnan bearbetar dagens intryck. Kroppen ropar på hjälp. Oavsett vad, så drömmer jag. Vare sig jag kommer ihåg drömmen eller inte. Jag är ju inte här. Inte nu. Är någon annanstans... Det får mig att undra om insekter och spindlar drömmer. Hästar, hundar och katter- ja. Men skogsduvor och myror? Var är de när de sover? På månen och äter en rostis med mig kanske?