En ledsen bil gör mig glad

Jaha. Så var bilen ur funktion. Igen. Den här gången har jag faktiskt inte kört på något. För det händer ju faktiskt lite då och då. Att jag kör på. Något. Hm. Eller, ganska frekvent. Ok, titt som tätt. Jag tjongar till en lyktstolpe här, en refug där. Alternativt backar på en betongpelare eller en annan bil på någon parkering.

Levande varelser verkar inte ha något att frukta, men vägskyltar och dylikt har desto mer att oroa sig för när jag kommer susande.

Nu står i alla fall fordonet på garageuppfarten och ser ledset ut. Höger bakdäck skulle verkligen behöva mun-mot-mun metoden. Är luftlöst. Obrukbart. Trasigt. Igen...

Precis så drabbas även kaffekoppar, glasrutor, datorer, skidor, mobiltelefoner, kläder och en hel massa andra prylar/saker/ting i min närhet. Då och då, frekvent, titt som tätt...

Har erfarenhet av en miljard av mig pajade grejer.

Men det är just vad det är. Prylar/saker/ting.

Jag har inte förmågan att bli ledsen/irriterad/arg eller upprörd över att saker går sönder. Eller, jo, jag kanske svär en sisådär sju gånger först. Kanske.

Ting kan lagas eller ersättas. Annars levas utan.

Varje gång (titt som tätt, alltså) som jag haft sönder något, tänker jag på det jag INTE har sönder. På det som inte behöver mun-mot-mun metoden, ersättas eller levas utan. På det som inte är trasigt...

Tänker att jag har det så j-a bra. Jag, som har familj, vänner och hälsa.

Då gör en liten punktering eller en trasig skål, då och då eller titt som tätt, inte ett endaste smack!