"Såsom på jorden så och i himlen"

Börjar misstänka att det finns ett liv efter döden. Börjar misstänka att det finns änglar. "...

Är nästan säker... faktiskt...

Min efter döden-/änglatro grundar sig i att jag inte sätter eld på köket varje dag. Tack Farmor!

På att jag har underbara barn. Tack Neandertalaren!

Min tro grundar sig på att jag alltid hittar dit jag ska. (I alla fall så småningom.) Tack Farfar!

Min tro grundar sig på att jag får komma nära skogens ekorrar, rävar och hänga lite. Tack Morfar!

Min tro grundar sig på att jag vet att allt växer, oavsett, alltid. Tack Mormor! (Även maskrosorna hos mig då.)

Fast framförallt tror jag egentligen på; här och nu.

TACK mamma och pappa!

"You made it happen!"

Herre, giv mig... natt!

Idag är en "jagvillbarasovadag". Är ruskigt trött och letar runt här hemma efter något som kan hålla ögonen öppna ett tag till. Tändstickor har jag men det gör antagligen ganska ont. Orkar inte gå ned till garaget för att hämta eltejpen och karlsons klister är lite för effektivt. Kanske kan riva ner några viktiga lappar med telefonnummer och testa med häftmassan de är uppsatta med.

Jag började nästan grina i morse när det var gåuppdags. Nu är klockan fortfarande eftermiddag och det ska vikas tvätt, läxläsas och middagsfixas, m.m. Bara att sätta igång, så blir det förhoppningsvis natt det här dygnet också.

Ska bara googla på hur tse-tse flugor kan ta sig till Sverige och hitta just mig, för det kan inte finnas någon annan anledningen än att ha blivit biten av en sån liten rackare om man är så här trött. Jag har ju inte gjort något särskilt. Jag har ju bara levt.

Karatekid kan!

Dotter kommer hem och säger;

-"Jag VILL gå på karate!"

-"Eh, ok, varför då?"

-"Min kompis X gör det!"

Ok, visst, såklart att Stora Fina kan få gå på karate. Vi kollar upp; när, hur, var, etc.

Prova-på-karate. Bodals skola. 16.30.

Stressar hem efter jobb, förbi handlamatenstället, röjer eftermorgonkaoset, hämtar små råttor, tvättar, etc. o... off we go.

Kompis X kan inte komma denna tisdag.

Storanästantonårskillarmedfärggladarepruntmagen kommer denna tisdag.

Stora Fina blir mindre och mindre intresserad av karate ju fler boxershortes hon ser i omklädningsrummet.

Själv hälsar jag glatt på barn och päron som droppar in.

Hälsar på instruktören.

Stora Fina VILL INTE. Inte idag.

Säger "kanske en annan gång" till instruktören.

Åker hem med ett barn som kan.

Ett barn som kan säga; "Jag VILL."

Ett barn som kan säga; "Jag VILL INTE."

Äpplet faller inte långt från trädet/klätterställningen.

Nu har Vilda Tilda gått i skolan en vecka. Hon tycker det är tokskoj. Det är ju bra. Att leka akrobat i klätterställningen på gården tycker hon också är tokskoj. Det kanske är mindre bra. Första skoldagen fick hon en stor bula och ett ilsket blåmärke i pannan. Klätterställningen. Igår hade hon gjort illa handleden. Klätterställningen. Idag hämtades hon hem med ett stort skrapsår och ett jätteplåster på hakan. Klätterställningen. Börjar misstänka att hennes genetiska band till mor sin är starkare än människans förmåga att lära sig av sina misstag. Och att vissa gamla ordspråk håller även i modern tid.

Jag vill vara en fyrbäbbla

Önskar ibland att jag var en bläckfisk. Tänk att ha åtta armar! Å andra sidan är det väl det enda som är avundsvärt med bläckfiskar. De är ganska trista, slemmiga och blir friterade. (Fast spruta bläck skulle kanske vara bra att kunna om man ville gömma sig för någon.) Nej, då är det bättre att vara en "fyrbäbbla". Det är en påhittad figur som dyker upp i Sven Nordqvists bok; "Minus i stora världen". Fyrbäbblor har fyra armar, fyra ben och fyra huvuden. Oj, vad praktiskt! I många sammanhang. Man skulle framförallt hinna med massor på nolltid. Enda nackdelen med det vore ju att det skulle bli väldigt dyrt att gå till tandläkaren och frisören. Annars skulle jag gärna vara en katt. Då har man inte så mycket som måste göras och inget behov av att vara effektiv.

Har man begåvats med smilgropar så ska de användas!

Jaha. Vad ska jag skriva nu då? Sitter ju här med min lilla skalle som både känns tom och full. På samma gång. Like always. Inget alls, kanske. Gud, va trist! Något fint o medvetet, kanske. Gud, va trist! Fast ni får ju vara glada för att jag inte sjunger iaf:) Kanske bara kan trycka lite på tangentbordet o få till ngt läsbart... Typ; sdgjhhjöfgdflkj-l... Nähä. Nä. Ok. Gud va trist!

Hm... Ok. Kollade på "Ballar av stål" på femmans playkanal igår. Kände igen mig. Igenkänningskomik är kul. Fast nu är det ju så att de tävlande planerar sina filmade bidrag med ett team. Ska bli arvodeutbetalning, underhållningstv och reklamintäkter i slutändan. Det planeras och publik till programmet raggas. Kul var det iaf. Tycker jag. Tycker andra. Bara det att jag känner igen mig i "Fri-fräsaren", i "Måndagsexemplaret" och i "Bokstavsbarnet". Typ varje dag. Utan att jag tävlar, alltså. Är visst sådan. Utan produktionsteam, arvode och reklamintäkter att tänka på. Inte drabbad då, utan som en av de tävlande. Känner igen mig. Kan visst inte ens gå en endaste liten gråmulen vardag utan att jag gör något tokigt eller roligt för andra att skratta åt. Eller med. För jag, jag skrattar oftast åt mig själv. Varje dag. Och att skratta är både sjukt mycket billigare och bättre än att ta o smörja in sig med antirynk-krämer och ansiktsmasker. O galet mycket roligare också!

Jag drömmer, alltså finns jag (inte)

Det här med att sova o drömma... Det är ju faktiskt ganska häftigt att man finns fysiskt på en plats men är på en annan samtidigt... När jag har hög feber drömmer jag samma dröm. Om och om igen. Feberdrömmen. Min kropp slutar att fungera. Ben och armar blir tunga. Mina fingrar svullnar upp. Jag kan inte röra mig. Som om någon sitter på mig, som om jag vore levande begravd, som om jag inte fanns. Och det gör jag ju inte. Inte när jag drömmer. Då finns jag ju inte. Inte här. Inte nu. (Har i och för sig inte haft den drömmen på länge nu. Är feberfri allt som oftast. Saknar den lite. Men jag kommer ihåg den, eftersom vi känt varandra sedan jag var liten.)

Jag drömmer, som alla, mycket och OM mycket. Drömmer om jobb, sex och matlagning, sådant som hänt, sådant jag vill ska hända. I en enda salig blandning. Jag sitter på månen och äter en rostmacka, skriver brev, säger något elakt till någon jag tycker om, dammsuger en matta... När jag drömmer gör jag det. Och jag kan inte bestämma temat. Mitt undermedvetna ger sig till känna. Hjärnan bearbetar dagens intryck. Kroppen ropar på hjälp. Oavsett vad, så drömmer jag. Vare sig jag kommer ihåg drömmen eller inte. Jag är ju inte här. Inte nu. Är någon annanstans... Det får mig att undra om insekter och spindlar drömmer. Hästar, hundar och katter- ja. Men skogsduvor och myror? Var är de när de sover? På månen och äter en rostis med mig kanske?

Friends

Är så sjukt glad över mina vänner! Gamla, nya o alltid-där-vännerna. Ringa-gråta-vännerna. Ta-hand-om-vännerna. Oldie-vännerna. Let´s go crazy-vännerna. Gemensamt-vännerna. Bara-ha-kul-vännerna. Ibland-vännerna. Softa-vännerna. Förut-vännerna. Ses-för-sällan/ses snart-vännerna. Just-nu-vännerna... And so on...

Men då och då träffar jag någon som bara är så bra. Som inte hamnar, per automatik, i ngn av ovanstående kategorier. Som är gå-över-gränsen-för/döda någon-åt-dig-vän. Inte ofta, men då och då...

Det få mig att undra varför jag så ihärdigt hävdar att jag är en obotlig misantrop....

En ledsen bil gör mig glad

Jaha. Så var bilen ur funktion. Igen. Den här gången har jag faktiskt inte kört på något. För det händer ju faktiskt lite då och då. Att jag kör på. Något. Hm. Eller, ganska frekvent. Ok, titt som tätt. Jag tjongar till en lyktstolpe här, en refug där. Alternativt backar på en betongpelare eller en annan bil på någon parkering.

Levande varelser verkar inte ha något att frukta, men vägskyltar och dylikt har desto mer att oroa sig för när jag kommer susande.

Nu står i alla fall fordonet på garageuppfarten och ser ledset ut. Höger bakdäck skulle verkligen behöva mun-mot-mun metoden. Är luftlöst. Obrukbart. Trasigt. Igen...

Precis så drabbas även kaffekoppar, glasrutor, datorer, skidor, mobiltelefoner, kläder och en hel massa andra prylar/saker/ting i min närhet. Då och då, frekvent, titt som tätt...

Har erfarenhet av en miljard av mig pajade grejer.

Men det är just vad det är. Prylar/saker/ting.

Jag har inte förmågan att bli ledsen/irriterad/arg eller upprörd över att saker går sönder. Eller, jo, jag kanske svär en sisådär sju gånger först. Kanske.

Ting kan lagas eller ersättas. Annars levas utan.

Varje gång (titt som tätt, alltså) som jag haft sönder något, tänker jag på det jag INTE har sönder. På det som inte behöver mun-mot-mun metoden, ersättas eller levas utan. På det som inte är trasigt...

Tänker att jag har det så j-a bra. Jag, som har familj, vänner och hälsa.

Då gör en liten punktering eller en trasig skål, då och då eller titt som tätt, inte ett endaste smack!

Även solen har sina fläckar:-)

Jepp! Även den minst sjukdomsbenägna människan på jordklotet är allergisk.

Jag kan räkna dagarna jag sjukskrivit mig ifrån arbetsplatserna/studierna genom åren på ena handens fingrar. Eventuellt med hjälp av en tumme på den andra handens. Eventuellt.

Är dock galet allergisk mot ett fåtal saker. Tokfnatt-allergisk. Klia-i-hårbotten-allergisk. Svimmar-snart-allergisk. Rosenrasande-allergisk. Må-illa-allergisk.

Såklart jag har ont i huvudet eller i ryggen, en stukad fot här, en opererad tumme där, en spik i foten, är stressad, eller bara mår allmänt skit, jag med ibland. Såklart. Men inte så att jag lägger mig i en säng och tycker synd om mig själv och vrålar efter hönsbuljong och våtvarma omslag. Inte så att jag inte gör det som jag sagt/tänkt att jag ska göra. Funkar inte för mig. Har aldrig funkat för mig. Börjar bara städa, göra armhävningar eller något annat befängt efter en timme eller två de gånger jag försökt. Funkar inte.

Men allergisk det är jag.

Allergisk så att det stänker om det.

Mot blodpudding, mot att ha mössa på mig och mot dumma människor.

Utsätts jag för något av ovanstående vill jag sätta mig i en mörk garderob och suga på tummen.

Men det gör jag inte.

Jag blir hungrig, fryser eller svär över världens ondska och över imbecilla varelser.

Det gör jag. Och allergisk... det ÄR jag.

Back to work

Så var första dagen efter semestern på jobbet avklarad. Eller ja, avklarad och avklarad.

Har haft en tokbra dag.

Jag har hunnit med allt ifrån möte med chef och kollegor till pedagogiskt arbete till städ/disk till viktigt prat med föräldrar till att torka små rumpor efter nummer två också.

Så är det alltid på mitt arbete. Varje dag.

Min arbetsplats är nästan alltid rörig, ostädad och lätt kaotisk. Arbetskamraterna är ofta sjuka, trötta eller allmänt förvirrade. Barnen bråkar, smiter undan städning, nyser över min lunchtallrik och kissar på sig.

Så är det alltid på mitt arbete. Varje dag.

Första dagen efter semestern har varit fylld av en oräknelig mängd kramar, skratt, snicksnack om stort som smått och känslan av att vara behövd.

Så är det alltid på mitt arbete. Varje dag.

Det är inte målet som är det viktiga...

Ibland känns hemmet som en enda stor genomfartsled för små huliganer som är mitt i livet.

Kidsen och deras vänner (är ett gäng) susar in genom dörren. De slänger skor, kläder och annat för-stunden-inte-nödvändigt på hallgolvet. Springer in i köket och hugger en bulle, ett glas juice, en frukt eller något annat ät- och kladdbart. När detta ska intagas görs det gärna framför en nyputsad spegel eller ett nydammsuget golv. I grupp. Med "moves" (det skvalpas och smulas extra bra då). Toaletten skall besökas emellanåt. Ibland spolas det. Ibland spolas det inte.

Snart susas det ut genom dörren igen om vädret (egentligen humöret) tillåter.

Annars uppför trappan. Katter klappas så att pälsar flyttas från små lurviga kroppar till något de kan få bättre fäste på (en mörkbrun soffa passar ofta extra bra för just det ändamålet).

TV´n slås på vare sig det ska tittas eller inte, diverse lådor töms på sitt innehåll (man hittar ju inget annars) och kläder slängs på lämpliga möbler då de byts ut mot nya och rena. Det kanske ska badas ute eller duschas inne. Musik ska spelas. Gärna högt. Papper och pennor behövs ofta. Emellanåt ett nagellack som flyter ut i badrummet i en färgglad liten pöl. Man ska såklart hinna med att retas, skratta, bråka och kramas också.

Och jag?

Jag plockar, städar, förmanar, plåstrar om, tjatar och lagar mat...

... och gör ganska-precis likadant:-)

Carpe Diem

Måste erkänna att efter snart sju veckors semester har jag blivit en fena på att skjuta upp saker till morgondagen (eller helst en ännu mer avlägsen dag än nästkommande).

Kan vara sjukt effektiv och göra en sisådär 379 saker samtidigt i vanliga fall, men nu har jag tydligen helt tappat den förmågan. Jag intalar mig själv att även jag behöver sitta under en korkek och lukta på blommorna ibland.

Idag har jag låtit bli att göra en himla massa jox som står på min attgöralista... som många andra dagar den senaste tiden.

Snart nog lär jag springa i mitt trimmade ekorrhjul igen.

Men inte idag.

Idag gör jag bara en "vettig" sak.

Idag skriver jag en ny attgöralista.

På den står det Carpe Diem överst!

Bättre sent än aldrig...

Idag är det en STOR dag. Jag har tagit mitt första stapplande steg in i bloggvärlden. Har länge tänkt skaffa en egen blogg för att få skriva av mig om sådant jag tycker är viktigt, mindre viktigt och oviktigt. Jag är ju sådan. Tyckande alltså. Och eftersom jag ofta säger vad jag tycker och tänker i tid och otid, så borde jag kunna skriva det också. Det är ju inte alltid man har någon tillhands som orkar lyssna:). Så... here it comes!