Har extremt många fördomar. Tycker och tänker på ”mitt sätt”. Gjort det så länge jag kan minnas. Har antagligen blivit indoktrinerad sedan barnsben och har svårt att se saker från en smutsigare fönsterruta än den jag är van vid att se ut igenom. Fy skjutsingen, vad småaktigt! Blir sur, bitter och inåtvänd när jag får kritik för hur jag beter mig eller för hur jag handlar. När andra inte ser helheten eller sin egen oförmåga. Bara för att jag kan. Blir galet arg på ”alla-dumma-människor” som inte förstår mig/oss exakt, här och nu. Hur jag/vi menar. … Oj vad trångsynt! Av mig, alltså.
Sen tar det några minuter att samla tankarna i min ständigt surrande skalle. Hm... Surrelurr...
Alla de som gillar, trivs och behöver mig då?
Och precis som med min barndoms Professor Baltazar, så kommer jag oftast på att jag bara är; sur, bitter och inåtvänd. Ilsken och ego. Bara för att jag kan. Eller lite lätt argsint till min läggning. Oförstående, kanske. Trots att jag är en ko. Vilket absolut inte gör det hela bättre. Fy F-N vad korkat! Hur tänker jag då? Precis som de/det jag blir rabiat på antagligen. Faktiskt jättedumt! Har råkat ut för både tandvärk, ond-bråd-död och diverse andra skitsaker, jag med. Som du. Som vi. Råkat ut för livet… Oftast gör jag som professor B, kommer på en problemlösning efter en stund. Gillar livet igen. Och blir glad, nöjd och tillfreds över människors oerhörda förmåga på vår lilla härliga planet. Är det vad vi kallar för ett ”öppet sinnelag”? Önskar er alla ett av tomten, i sådana fall!
Puss på er
