Personligt brev?

Ska man bli lärare idag krävs det att man skriver ett personligt brev för att få G. Kanske skickar in detta...

Hej!

Jag heter Maria. Det är världens vanligaste namn. Jag är trots det ganska ovanlig. Maria fyller snart tant… igen (40)…

Tanten här bor i en villa med man, två döttrar, tre katter o två hamstrar… o en o annan dammråtta ibland. På världens snobbigaste ställe. LIIIIIIIdingö. I världens osnobbigaste själ.) Ni ber om ett personligt brev. Som deluppgift för att få G på en utbildningsdel. Hur personligt vill ni ha det? Hur personlig vill jag vara gentemot lärare i Jönköping som jag aldrig sett eller pratat med? (Känns lite som att kräka ur sig något på FB. Bara för Att.) Träffade Lena Leijon igår. Hon gjorde mig glad. Lena tänker och är. Det gör jag med. Tänker och är… (Hon liknar faktiskt min mamma.)

De flesta jag sett/ser upp till är människor som är pedagoger. Som kan, vet, tänker och kan reflektera. Mina lågstadielärare var underbara. Min historielärare på gymnasiet likaså. Nästan hela min släkt är/har varit eller blir pedagoger/lärare. (Fantastiskt bra sådana dessutom.)

Jag har vänner som kan be mig att dra åt helvete när jag är för mycket. Har en familj som stöttar mig när det behövs. Har inte pratat med min älskade syster på några år. Saknar min döda Pappa något enormt. Dessutom är jag självständig, oftast glad, kvällspigg och intelligent. Arbetat inom en rad olika yrken och pluggat en hel del. Har rest, sett och upplevt massa och bär runt på en tung säck fylld med svarta hål och sorg. Tittar ned i den trista påsen ibland. Har dessutom en mycket större säck som är fylld av glädje, vänskap, förståelse och energi. Den öppnar jag varje dag. Jag är väldigt bra på att förstå barn. För jag kommer ihåg hur det känns att vara ett.

Är ofta extremt storkäftad och tar på mig rollen som andras talare/försvarare. Kanske för att jag har empati och kunskap. Eller för att ingen annan än jag gör det och någon borde… Jag har massa fel och brister, som alla andra, men tror fortfarande att jag kan göra vår värld lite bättre. Och för att göra det krävs något som jag eftersträvar och inte kan leva förutan: Kunskap, insikt och utveckling.

Jag är här, nu och tänkande. Och min största rädsla här i livet är att stagnera, bli bitter och onödig. (Samt senil och tappa bort rullatorn.)

Även jag har grannar där jag bor och vill citera den yngsta på gatan. Hon säger till sin mamma i kväll: ” Maria är en så snäll mamma. Du kanske kan gå över till henne och få några tips". Yngsta på gatan och jag är mer än kompisar. Vi förstår varandra, Vi är vänner.

Det är därför som jag är på rätt ställe/anställning/utbildning.

Vi ses!

Med Vänlig Hälsning

Maria Unger