Studieuppgift igen: Personligt minne.

Ni såg aldrig mig naken!

Det är vår. Jag går i ettan på lågstadiet och vi ska ha gymnastik med skolans gymnastiklärare. Hon heter Mia och är vacker. Hon har blont, rakt hår, skrattar ofta och pratar med oss barn på ett sätt som andra vuxna sällan gör. Jag tycker om henne. Jag tycker om skolan och gymnastiken. Jag tycker om mina fröknar och matten. Jag trivs och är glad för att ha fått kompisar eftersom jag inte gått på ”dagis”, utan varit hemma med mamma och småsyskon.

Gymnastiksalen ligger i en egen byggnad på skolområdet och den har två ingångar. En för tjejerna och en för killarna.

Jag byter om fort. För tänk om killarna kommer in för att ”spana”…

De brukar göra det ibland och några av oss tjejer brukar springa förbi i korridoren mot gymnastiksalen, öppna dörren till killarnas och betala med samma mynt. Det är både läskigt och spännande. Men mest kul. Jag är en av dem. Tjejerna. Som gör så. Dessutom är det aldrig någon av killarna som får se mig utan kläder för jag har kommit på att jag kan klä av/på mig i duschen eller på toaletten. Där är det fritt från insyn.

Den här specifika dagen minns jag inte vad vi gjorde på lektionen. Kanske spelar vi spökboll eller leker hela-havet-stormar. (Det är mina favoritlekar i första klass.) Sedan… Jag minns att jag klär på mig det mesta av mina kläder inne på toaletten. Jag står vid bänkarna och tar på mig strumpor och knölar ned sockiplast och den fuktiga handduken i gymnastikpåsen när ytterdörren plötsligt rycks upp och klassens snyggaste och coolaste kille tittar in. Det går fort. Jag kan se hans ansikte i dörröppningen. Solen skiner utomhus. Någon går förbi i det ännu kvarliggande gruset. Det knastrar.

Andreas skrattar och jag hör hans kompisar fnittra bakom honom. (Precis som vi tjejer brukar göra.) Sen slår dörren igen.

Jag ser mig omkring. Stackars Åsa! Hon står brevid mig i bara trosorna. De måste ha sett henne. Fy, vad pinsamt! Stackars, stackars henne!

Jag sätter på mig dojorna vid skogränsen, slänger gympapåsen över axeln och börjar trava iväg mot klassrummet.

Jag hinner inte långt. Bara till lekplatsen med klätterrep och gungor innan jag hör det första skrattet och den retfulla rösten. Jag upplever den hånfulla kommentaren. Den vibrerar i mina öron, min kropp – och tydligen för alltid i mitt minne. Jag känner orden som riktas mot mig. ”Haha, jag såg dig NAKEN!”

Va? Pratar de till mig? Jag är orättvist anklagad! Jag hävdar stoiskt min oskuld i sammanhanget, men de tror mig inte. Killarna. De såg mig, säger de. Åsa är lik mig till längd och hårfärg… Va?, det var ju Åsa, säger jag i ett försök att rädda mig själv från denna förnedring. Jag bär ju på verkligheten och sanningen… De tror mig inte. De skrattar… Jag vet att hänga ut någon annan är ”tjaskigt”, men jag tar till det som ett sista grepp. Sanningen. Det var Åsa ni såg!

De tror mig inte på hela veckan. Jag blir pikad för ”min” nakenhet ett par dagar till. Sen bleknar den episoden bort från deras minnen. Men inte från mitt. Jag VET, men blir ändå inte trodd på. Det känns och det är därför jag kommer ihåg. Det har hänt under kommande år också. Att inte bli trodd på. Kallar det för smärtsamt och hoppas att jag aldrig någonsin tillfogar en annan människa den skadan/upplevelsen. Tror att vi vuxna (oftast i all välmening) råkar göra det ibland mot våra barn Jag kan känna den unkna lukten av svettiga gymnastikkläder i skrivande stund, samtidigt som jag reflekterar över dem som inte var med på ovanstående lek. Vad gjorde den mot dem?

/Maria

Personligt brev?

Ska man bli lärare idag krävs det att man skriver ett personligt brev för att få G. Kanske skickar in detta...

Hej!

Jag heter Maria. Det är världens vanligaste namn. Jag är trots det ganska ovanlig. Maria fyller snart tant… igen (40)…

Tanten här bor i en villa med man, två döttrar, tre katter o två hamstrar… o en o annan dammråtta ibland. På världens snobbigaste ställe. LIIIIIIIdingö. I världens osnobbigaste själ.) Ni ber om ett personligt brev. Som deluppgift för att få G på en utbildningsdel. Hur personligt vill ni ha det? Hur personlig vill jag vara gentemot lärare i Jönköping som jag aldrig sett eller pratat med? (Känns lite som att kräka ur sig något på FB. Bara för Att.) Träffade Lena Leijon igår. Hon gjorde mig glad. Lena tänker och är. Det gör jag med. Tänker och är… (Hon liknar faktiskt min mamma.)

De flesta jag sett/ser upp till är människor som är pedagoger. Som kan, vet, tänker och kan reflektera. Mina lågstadielärare var underbara. Min historielärare på gymnasiet likaså. Nästan hela min släkt är/har varit eller blir pedagoger/lärare. (Fantastiskt bra sådana dessutom.)

Jag har vänner som kan be mig att dra åt helvete när jag är för mycket. Har en familj som stöttar mig när det behövs. Har inte pratat med min älskade syster på några år. Saknar min döda Pappa något enormt. Dessutom är jag självständig, oftast glad, kvällspigg och intelligent. Arbetat inom en rad olika yrken och pluggat en hel del. Har rest, sett och upplevt massa och bär runt på en tung säck fylld med svarta hål och sorg. Tittar ned i den trista påsen ibland. Har dessutom en mycket större säck som är fylld av glädje, vänskap, förståelse och energi. Den öppnar jag varje dag. Jag är väldigt bra på att förstå barn. För jag kommer ihåg hur det känns att vara ett.

Är ofta extremt storkäftad och tar på mig rollen som andras talare/försvarare. Kanske för att jag har empati och kunskap. Eller för att ingen annan än jag gör det och någon borde… Jag har massa fel och brister, som alla andra, men tror fortfarande att jag kan göra vår värld lite bättre. Och för att göra det krävs något som jag eftersträvar och inte kan leva förutan: Kunskap, insikt och utveckling.

Jag är här, nu och tänkande. Och min största rädsla här i livet är att stagnera, bli bitter och onödig. (Samt senil och tappa bort rullatorn.)

Även jag har grannar där jag bor och vill citera den yngsta på gatan. Hon säger till sin mamma i kväll: ” Maria är en så snäll mamma. Du kanske kan gå över till henne och få några tips". Yngsta på gatan och jag är mer än kompisar. Vi förstår varandra, Vi är vänner.

Det är därför som jag är på rätt ställe/anställning/utbildning.

Vi ses!

Med Vänlig Hälsning

Maria Unger

Kära vänner,

Ibland händer det otroliga. Ibland lever jag. Ibland kan jag vara mig själv. Och vila i det. Vara nöjd. Och tillfreds. Ibland kan jag andas. Med några av er och även med några andra, eller själv. Oftast ska orden anpassas. Leendet. Humöret. Snicksnacket. Annars kanske ngn tar illa upp eller missuppfattar. Eller bara blir på j-t dåligt humör... Har svårt att inte vara jag. Mitt skitsnack tas ofta illa upp av de som inte känner mig men jag värdesätter er som vet annorlunda enormt! Tack, fina ni!

Snicksnack, dra åt h-e o kram!

/M

Det är skillnad på folk och fä!

Den mänskliga faktorn gör mig vansinnigt arg!

Japp. Är tillbaka. Om så endast för ett gästspel. Har hunnit med att vara riktigt sjuk, sett ”the big five”, pluggat o en massa annat sedan sist. Har varit arg, glad och ledsen också. Men i takt med vårfåglarnas kvittrande kan det behövas ett ord eller två på vägen…

Trots att jag är en ko så tänker jag, precis som Ferdinands mamma. Nu hör till saken ATT jag tänker. Dessutom SÄGER jag saker. Angående DET jag tänker. Är stornäst, stortrutad och storkäftad. Trots det ber jag om ursäkt när jag sjukanmäler min äldsta till skolan. Finns en ”fröken” där, (vet bäst av alla att det heter pedagog, men väljer att inte kalla människan för idiot) som gör mig knäsvag. Jag får stirrig blick, tunghäfta och andnöd när jag ringer. Tänk om HON ska svara. Det gör hon så klart alltid. Just för att jag inte vill. Jag (storkäftade) har inte bondat med henne så bra. Det sätter mig i en ”beredskapsposition” varje gång hon svarar. Jag hävdar mig. Hon snäser. Vi kommer ingen vart. Jag flämtar fram mitt ärende och slänger på luren när det är klart. VEM hjälper det? Mig? Mina barn? Tanten i andra luren? Nope! Morrar i min alldeles egna egenhet i tvättstugan över henne i stället. Dumt! (Av mig!)

Yngsta var inbokad hos skolsyster för några veckor sedan. Skolan missade det. Vi går dit nu på torsdag i stället. Jag beställer linser och får ena ögats. Linser. Resten ligger på Tomteboda eller på väg dit/hit. Det andra ögats. Ber om hjälp på utlämningsstället. Får ingen. Jag beställer nya. Ringer en ”vän” som inte har tid. Trist. Kollar när bussen ska gå. Den kommer inte. Jag tar nästa. Hm… Börjar bli smått trött på ”den mänskliga faktorn” i min närhet. Vik hädan! TÄNK!

Nu undrar jag så in i h-e mycket hur jag ska förhålla mig till mina medmänniskors tillkortakommande i framtiden? Kan man vädja till människors inneboende godhet att de ska ta sin hjärna i bruk eller är det förevigt menat att jag skall morra i min tvättstuga?

Ps. Och ni som gör mina dagar: Puss o kram!:-) Ds.

Högaktningsfullt!

Er Maria, Anno 2012, Stockholm